Efter en bilresa på 2.5 timmar med ett stopp på gyllene bågen i Strängnäs inräknat, kom jag och LindeFinnen fram till mitt nya hem. Solen smekte mig med sina varma strålar och hemstaden tog emot den förlorade sonen med öppna armar.
Jag hämtade upp bilen som jag ska transportera mig fram och tillbaka till mitt nya jobb och började köra mot huset. I backspegeln kunde jag se att LindeFinnen låg tätt bakom för att inte irra bort sig i storstadsdjungeln.
Ni vet inte vem Lindefinnen är så jag berättar kort...
Lindefinnen är en finne från Lindesberg som jag nog skulle kalla en av mina absolut bästa vänner, ni vet en sådan där person som alltid ställer upp och osjälviskt hjälper sina vänner när det behövs.... Om man vill ha en person som Lindefinnen i sitt liv måste man behandla Lindefinnen som han förtjänar att bli behandlad...
Väl framme och ute ur bilarna fick jag en varm och lång kram av Lindefinnen... och min bästa kaveri* åkte vidare på nya äventyr. * kaveri = kompis (finska).
Det var då det blev ensamt och tomt, då jag är van vid att alltid ha nära till det mesta och kunna styra upp ett parkhäng på max en halvtimme... Men nu är vännerna 2 timmar borta och mina gamla vänner "hemifrån" är främlingar för den person som för drygt åtta år sedan svek dom och flyttade till en annan stad, till en annan kommun, till ett annat län.
Jag är hemma men hämmad.
Jag är otrygg men oskygg
Jag är en Stockholmare i exil, i min egen hemstad
1 kommentar:
Bra att du bloggar, fortsätt med det =)
Skicka en kommentar